Jag blev nyligen sparkad från mitt jobb. Orsaken sades vara att jag inte är beredd att ta tilläggsuppgifter.
Jag är autistisk och kämpar också med cPTSD och depression. Jag har inte full arbetsförmåga enligt beslut av estniska myndigheter. Ändå tycker arbetsgivaren att jag ska kunna åstadkomma samma som mina kolleger.
Det har aldrig handlat om oförmåga att utföra arbetsuppgifter, det är alltid något annat. Mitt neurodivergenta uppförande är obekvämt, och jag är också rättfram och frispråkig, vilket inte uppskattas hos en normal arbetsgivare.
Många arbetsgivare idag påstår sig vara inklusiva. De anställer personer som tillhör någon minoritet och påstår att det är inklusion. Jag håller inte med. För att vara inklusiv måste företag få personerna att känna sig välkomna och den delen missas ofta.
Att bli arbetslös efter att ha tillbringat år med att försöka lära arbetsgivaren om neurodivergens och andra funktionshinder känns fel. Jag har pratat och pratat men ingen har lyssnat. Jag har tvingats vara advokat för mig själv, detta i tillägg till det jag redan kämpar med.
Men så blir det ofta när man har att göra med ’normala’ människor. Alla vill ju känna sig duktiga så när nån då påpekar att de inte är så duktiga som de tror, så tar EGOt över. Sedan hamnar jag i kläm. Igen.
I denhär bloggen ska jag mera ingående beskriva min resa från den autistiska tjejen som växte upp utan stöd till den medelålders kvinnan som äntligen börjat komma underfund med sig själv. Jag hoppas att mina erfarenheter kan hjälpa någon annan.
Ha en bra dag!