Som barn blev jag ofta utskälld för ett eller annat uppförande som inte passade sig. Jag var för känslig, för petnoga, för lat, för dum för att nämna några.

Visst, medvetenheten om autism hos barn, i synnerhet flickor, var inte bra när jag växte upp. Vad jag inte förstår dock är att ingen brydde sig om att kontrollera varför jag var så annorlunda? Jag blev utskälld istället. Jag minns ju tillfällen när jag klagat på kläder eller på maten, då blev jag tillsagd att vara tyst, jag är bara löjlig. Jag minns när jag blev utskälld för vad jag senare identifierat som en autistisk härdsmälta, när jag bara grät och grät. Härifrån har då CPTSD och depressionen kommit.

Jag gick inte i skola, jag uthärdade den. Jag är rätt smart, så det var inte svårt i tenterna, det svåra var i att vara i skolan. Man skulle vara ute på raster och UMGÅS. Det var en hel del som man skulle göra och gjorde man inte det så blev man utstött. Eftersom medvetenheten om neurodivergens var närmast obefintlig så fanns det heller ingen hjälp att få. Jag mådde fruktansvärt dåligt, men var tvungen att bita ihop.

I gymnasiet minns jag att en kompis påpekade nåt om mitt uppförande och jag reagerade neurodivergent på det. Kompisen blev förbannad och jag försökte förklara med dåliga hemförhållanden, varvid kompisen utbrast: ’Men det är väl inte mitt fel!?’. Vad jag lärde mig från det var att hålla tyst. Så jag gick genom vidare utbildning och arbetsliv med ett leende på läpparna och drack hela fritiden för att kunna hålla masken.

Jag uppfattades som en mycket bra arbetstagare som gjorde mera än behövdes, men som var lite ’egen’. Trots detta blev jag accepterad, någorlunda, även om jag inte hade mycket socialt liv. Jag hade bekanta, men mycket få egentliga vänner. De flesta som jag umgicks med hade jag lärt känna på krogen. Jag mådde mycket dåligt, och det blev bara värre, och slutligen kollapsade alltihopa. Fick jag någon hjälp? Nja, välmenande människor som inte förstod vad de gjorde, så hjälpte gjorde det inte, det bara förlängde plågan.

Efter att äntligen fått stopp på mitt alkoholmissbruk var det dags att ta itu med ’bagaget’. Jag visste att jag hade ’bagage’ från min barndom, jag hade bara ingen aning om hur djupt det egenligen gick. Som är vanligt för kvinnor blev jag först feldiagnostiserad med en personlighetsstörning, men jag fick diagnos och terapi. Jag gick i terapi, lärde känna mig själv och trodde att ’nu blir det bättre, nu kan jag förklara vad det är’.

Jag lärde mig den hårda vägen att ’normisar’ hellre fäller än friar. Efter mina diagnoser så har jag förlorat de flesta jobb jag har haft. Jag har förlorat s.k. vänner, som ’inte orkar med mig’. Jag har förlorat familjemedlemmar, som ansett att ’de är i majoritet så jag måste lyssna på dem då de vet vad som är bäst för mig’. Jag känner mig inte som fullvärdig medlem av samhället, men ändå förväntas det av mig att jag uppfyller mina medborgerliga plikter, även om jag inte har möjlighet till det pga funktionshinder.

Jag har i flera år försökt öka medvetenheten om funktionshinder som inte syns utanpå och mental ohälsa. Istället har jag blivit anklagad för att vara dramatisk och försöka få fördelar. Världen som påstår sig vara tolerant och förstående är endast tolerant och förstående när det gäller uppförande som de godkänner, och de godkänner endast sånt som de också gör.