För någon tid sedan såg jag en artikel som beskrev autism som ”ett socialt handikapp” och jag fann den beskrivningen mycket träffande.

Ta arbetslivet. Det talas om meritokrati (meritocracy), dvs att personer blir anställda och befodrade på basis av deras meriter. Vad som inte nämns är att nätverkande (networking) och vem man känner är mera viktigt idag än den faktiska prestandan. Man kan vara hur effektiv och kunnig som helst, men om man inte känner rätt personer så har man mycket liten chans att nå någonstans.

Som autistisk har jag mycket svårt med personliga relationer, vilket också märks i mitt yrkesliv. Benämningen ’socialt handikappad’ må vara nervärderande men den är träffande. Jag är inte den som deltar i teamets evenemang, speciellt inte när de planeras utom arbetstid. Jag är inte den som pratar med alla för att hålla mig väl med alla, ifall någon av kollegerna senare i arbetslivet får en position där jag kan dra nytta av bekantskapen. Jag håller inte bekantskaper för att dra nytta av dem och de få vänskapsförhållanden jag har är, åtminstone från min sida, utan krav på att ge mig någon nytta eller återbetala mig för vänligheten.

Eftersom jag inte deltar i nätverkandet så är det också mycket svårt för mig att avancera eller ens byta jobb. Jag har i de flesta, om inte alla, av mina arbetsförhållanden utmärkt mig med att fullgöra mina arbetsuppgifter till yttersta belåtenhet och i många fall även gått längre genom att utveckla processer som också andra kan ha nytta av. Men jag är autistisk och mitt avvikande uppförande och ovilja att socialisera endast för att socialisera gör att jag ställs utanför arbetsgemenskapen i många fall. Jag kan småprata om jag måste, men jag undviker det då det inte ger mig något och är ansträngande. Jag har svårt att förstå dolda meningar, underförstådda antydningar och läser inte mellan raderna, så även en mycket ytlig konversation kräver en hel massa avkodning, vilket använder mycket av den energi som jag borde använda på annat.

När jag var yngre trodde jag på meritokrati, men insåg senare att det inte fungerar så. Personer ska bli anställda på meriter, men i själva verket är det oftast yttre orsaker till att någon inte blir anställd. Jag har hört om personer med tatueringar och piercingar som blivit utfrysta, och har sett artiklar rapportera om t.ex. tatuerade anställda på daghem som blivit tvingade att sluta av föräldrar som säger att tatueringarna skrämmer barnen. Tänk er vilken förebild det ger: istället för att prata med barnen om olikheter så lär man barnen att personer med olikheter kan och ska sparkas. Hur kan någon förvänta sig att dessa barn växer upp till individer som är toleranta, förstående och inkluderande?

1. 

   gkkfsvrdsojlezpjuvrmeotejrrgjp