”Man måste vara frisk för att orka vara sjuk” är ett talesätt som jag hör många gånger sedan jag först fick diagnos och terapi. Det betyder i klarspråk att allt det som följer med sjukskrivningar, bidragsansökningar, utredningar osv kräver mycket av den enskilda personen, och en person som redan kämpar, varesig hen är sjuk, funktionshindrad, gravid, äldre eller dylikt, har svårt att fylla alla krav.

När jag först fick diagnos och blev ordinerad psykoterapi började processen med att ansöka om bidrag hos Folkpensionsanstalten (Fpa) i Finland, där jag var bosatt.

Jag försökte ta reda på hur processen gick till så jag ringde Fpa. Jag ringde tre gånger innan jag pratade med en person som gav intrycket att hon visste vad hon pratade om, så jag följde hennes råd, men de visade sig vara felaktiga. Tack vare detta så fick jag då också ytterligare utgifter.

Efter att jag fått fixat ansökan med alla bilagor, märkväl allt i pappersform, så skulle jag då leta reda på en psykoterapeut. Igen skulle jag leta själv. Jag hade turen att hitta en mycket bra person, men jag kunde lika gärna ha valt tokigt.

Ansökningar ska ju också förnyas, vilket igen kommer med samma ansträngning. Man ska boka tid till psykiater, ta sig dit, samla papperskopior och fylla i ansökningsblanketter, och också lämna in ansökningen inom angiven tid. Min mor sa senare att om hon skulle bara veta hur man fyller i såna ansökningsblanketter så skulle hon naturligtvis ha hjälpt mig. JAG VISSTE INTE HELLER HUR MAN FYLLER I! Man får ingen automatisk nedladdning av nån tilläggsmodul bara för att man får diagnos, man blir inte expert på fylleri-uppgifter. Jag kan inte ens räkna ihop hur lång tid jag har gråtit över dessa blanketter och allt som tillkommer. Jag började gråta när det kom brev från Fpa eftersom jag visste att de igen begärde något som jag skulle ha svårt att klara av, tilläggsuppgifter som behövde styrkas med papperskopia av något intyg som jag fått tidigare och sånt.

Under denna period när jag skulle koncentera mig på mitt tillfrisknande jobbade jag men blev senare arbetslös med mycket låg ersättning. Jag skulle navigera blankettdjungeln, förstå vilken medicinsk instans jag behövde intyg från samt vilket intyg, ta mig till och från terapisessioner och hantera mitt vardagsliv med alla räkningar och andra skyldigheter som jag hade svårt att ha råd med. Jag skulle också i alla lägen uppföra mig som andra och vara positiv och tacksam för att jag fick hjälp. Därför var jag också i så dåligt skick så jag började gråta när sophinken blev full eftersom jag då var tvungen att gå ut med soporna.

I efterhand har jag förstått att jag blev utbränd. Svårigheterna i Finland gjorde också att jag emigrerade till Estland. Inte för att jag visste att det var bättre i Estland utan därför att jag visste hur svårt det var i Finland.