Tolerans och inkludering

Häromdagen läste jag en artikel i en finsk kvällstidning. Artikeln behandlade möten i arbetskultur, närmare bestämt hur video-möten blivit besvärligare då deltagare numera inte bara sitter stilla och lyssnar, många gör något annat samtidigt. Artikeln nämnde yngre deltagare som kunde tillbringa största delen av ett två-timmars möte på gångmatta.

Artikeln hade pratat med deltagare som tyckte sådant uppförande är ohyfsat. Andemeningen var att när man deltar i ett video-möte så ska man ha kameran på och då uppföra sig framför kameran på ett hyfsat sätt.

Jag läste artikeln och väntade på när den skulle påpeka att för neurodivergenta deltagare så är det här med att sitta stilla och lyssna kanske inte det optimala sättet. Flera av oss behöver ’stimma’ för att kunna koncentrera oss på det som sägs. Jag har i flera år funderat över policyn att ha kameran på, speciellt när antalet deltagare är stort.

Artikeln kom aldrig så långt. Den andades inte ens om möjligheten att ’de unga’ som stör kanske är neurodivergenta som behöver röra på sig. Nej, ingen är skyldig att upplysa dig om vilka funktionshinder hen har eller inte har, så ditt jobb är att vara förstående och tolerant. Vad jag såg i artikeln var den envisa, konservativa, otoleranta inställning som gör det så svårt för neurodivergenta i arbetslivet.

’Normisarna’ anser att deras sätt är bäst och inga ändringar behövs. Av nån konstig anledning så anses allt avvikande beteende vara ohövlig, utan undantag. Jag har många gånger försökt förklara ’stim’ och hur det inte är en frivillig åtgärd, det är en reglering som jag behöver för att undvika vidare bekymmer, men den biten går inte fram. Ändå påstår ’normisarna’ att de är förstående, toleranta och inklusiva.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Inga kommentarer att visa.